Shnulan, hennes Astri & livet på Granskogsgården

I det röda lilla huset satt katten Shnulan slokörat och funderade. Vart hade hennes Astri tagit vägen? Var hon på den där Granskogsgården eller Grannskogsgården? Shnulan lyckades aldrig lära sig skillnaden. Däremot förstod hon alltför väl skillnaden på att ha sin Astri, eller att inte ha henne. Vid samma tid satt Tor och Kerstin och hade det tråkigt på Granskogsgården. "Det har sina sidor att inte ramla av pinn", sammanfattade Tor sin belägenhet. Den gamla kroppen värkte och begränsade det mesta han ville göra. I ett sådant läge var det lätt hänt att falla till föga för bitterhet och hätskhet. Tor gjorde ändå sitt bästa för att inte bli som surgubben Axel, som gick omkring och muttrade okvädningsord i korridorerna. Kerstin for särskilt illa av Axels svada, men med sitt dåliga minne glömde hon, tack och lov, oftast bort hans påhopp. Huschefen Emmy hade fullt bestyr med att hitta ett boende för både Astri och Shnulan, men en Shnula visade sig vara mångt mer svårplacerad än man kunde ana. Hade inte Astris Grannfru tagit sig an den lilla varelsen, så hade den här historien sannolikt inte kommit till. Detta är en bok om äldreboendet Granskogsgården. Om en Shnula, om de boende och om de som arbetar där. En skildring av arbetsglädje och bekymmer. Om vårdtagare som lever i över hundra år, och om de som faller ifrån långt mycket tidigare. Berättelsen är fiktiv, men kan ändock betraktas som en realistisk skildring av våra dagars äldrevård.